Ashramliv del 2: övar acceptans

Tisdag idag, femte dagen av mitt ashramliv. Ensamvargen har varit lugn och tyst i ett par dagar och inte alls hållit på att yla! Å, vad jag är glad att jag bor i ett litet dormitory med bara 12 bäddar! Nu är vi endast 9 kvinnor som har en trevlig och respektfull samvaro. Dessutom har vi hela fyra toaletter till vårt förfogande! Vi som hamnade i ett provisoriskt iordningställt utrymme verkar ha dragit en vinstlott. Dessutom ligger det skuggigt med ingång och fönster åt en skuggig, övertäckt gång, vilket är skönt i den 32-gradiga värmen. Fläktarna behöver sällan gå på full speed.

Till det här med delpersonligheter. ¹Nu när Ensamvarg är ganska tyst, så har jag fått jobba med en annan, vi kan kalla henne Kapabla; hon gör att jag lätt fastnar i behov av att prestera. Hon tror att jag kan vara ung för evigt och göra samma saker som tidigare. Att jag snart fyller 66 år har hon inte fattat. Hon tycker att jag/vi ska klara allt ändå. När jag gör yoga tillsammans med 50 andra varav 90 procent är mycket yngre, har hon mage att kritisera mig för att jag inte är lika vig eller snabb!

Hur många gånger har jag inte undervisat yoga och påpekat hur viktigt det är att lyssna på kroppen och inte tvinga den över trösklar eller genom stängda dörrar, utan bara gå fram till gränsen och möjligen knacka lite lätt på den. Det fick bli förhandling med denna Kapabla! Vi behöver inte bara acceptera utan även omfamna det här med pensionärsålder. Inte för att sluta med saker eller ge upp, men för guds skull kunna tillåta sig att prestera färre solhälsningar än ungdomarna, böja på värkande ben i framåtböjarna och kunna lägga mig i vattenfallet när nacken värker i skulderståendet. Självklarheter kanske, men inte för mitt ego de första dagarna på ashramet!

Släppt tanken på att kanske, kanske kunna stå på huvudet fullt ut, det har jag och Kapabla ännu inte gjort. Det vore ju så kul att kunna! Men det är svårt! Här talar vi inte om att stå på huvudet med en vägg bakom sig, inte ens när man tränar. Nej, man ska göra det mitt på golvet, behärskat och i åtta steg, lugnt och systematiskt… Haha, vägen dit är lång! Men jag stoppar ner huvudet mot mattan mellan mina kupade händer och försöker lite försiktigt. Det ser nog jätteroligt ut! Och sen tränar jag med ”the dolphin” för att öka på min armstyrka. Tyngden ska nämligen inte bäras av huvudet, utan främst av underarmarna. Jaja, vi får se.

En sak som jag fått den Kapabla att acceptera och till och med tycka är skönt, det är att jag tillåter mig att sitta på stol vid vissa av dagens aktiviteter, i alla fall om jag hittar en ledig! Förra gången jag var här, för ett år sedan, tvingade jag mig att sitta på golvet under samtliga aktiviteter inklusive brunch och kvällsmat. Det blir väldigt mycket sittande i s k lätt meditationsställning och andra varianter. Jag började på samma sätt den här gången. ”Jag kan”, ”jag vill”, ”jag vänjer mig”…Gissa om det har gjort ont i mina ben!

Så nu sitter jag bara golvet tre timmar om dagen utöver under yogapassens meditationer och pranayama! Samt krälar omkring på knä, på huk eller sitter på rumpan och plockar ogräs. Visst får det räcka, eller hur?

När vi äter serveras maten i en sangar, dvs man sitter i långa rader på golvet och serveras mat på sin plåttallrik av folk som går runt och lägger upp till alla i tur och ordning. Det finns också ett begränsat antal platser vid några smala bord med träbänkar längs med ena väggen. Igår började jag sitta där. Bland de andra ”gamla”. Kapabla fick bita huvudet av skammen. Bara för att upptäcka att där minsann sitter ett helt gäng yngre också! (Latmaskar, säger Kapabla!)

Vid teorilektionen kl 14 sätts det ut en rad med stolar längst bak. Här gäller det dock att vara i god tid, för det finns många ungdomar som gärna lägger beslag på dem. Föreläsaren, en äldre engelsk dam vid namn Padmavati, som tillbringat ca 20 år i ashramets tjänst, att för några år sedan satt alla indiska deltagare på golvet utan problem, medan västerlänningar alltid haft svårare med det. Men nu har allt fler indier blivit som västerlänningar när det gäller sittandet: stolberoende, alltså. Ashramet har en pågående diskussion angående det här med stolar, kring hur många det är rimligt att ställa till förfogande utan att uppmuntra och bidra till detta förfall. (Mitt ord. Eller Kapablas 😉)

Ja, jag jobbar på med acceptansen. För övrigt har jag ett rikt drömliv. Det är intressant. Det är också spännande att lägga märke till alla sinnets krumbukter. Tankarna är som ogräset, trasslar hit och dit och HÅLLER PÅ! Men jag börjar finna ett förhållningssätt och dagsrutin och lunk som känns riktigt bra! Och så har jag badat i vattenfall och varit på en bergstopp!

Om Namah Shivaya, Sat Nam 🙏🏼

Annelie 260120 (publicerad 260124)

1. Begreppet i går i min vokabulär sedan jag gick en introkurs på Humanova. Ett superbra och användbart begrepp, precis som ”min inre orkester”, som är bilden av den samlade gruppen delpersonligheter. En orkester och en dirigent – och alla är delar av dig och samtliga har de förmodligen både positiva och negativa sidor! Låter det schizofrent? Nixpix, det är ju bara bilder, ett sätt att se på sin personlighet med alla dess skiftningar, dess användbara och försvårande drag! Rekommenderas att leka med begreppet! Vilka i går i din inre ”orkester”?